Jessicas tankar

Att världen ska vara så orättvis.
Vissa saker har jag faktiskt inte alls bett om.

Det här är en sak jag helst av allt behåller för mig själv, men jag vill ändå skriva om det. För att få ut känslorna typ. Men det är synd att det inte går att lösenordsskydda vissa inlägg på blogg.se utan att lösenordsskydda hela bloggen.
Jaja...
Igår var en hemsk dag och det har fortfarande inte gått över. Trots att det är ny dag idag har konsekvenserna från igår fortfarande inte försvunnit. Och det är inte bara något som finns inuti, utan någonting som syns också.
Nej, jag har INTE blivit misshandlad!
Men så som jag ser ut skulle man nästan kunna tro det...
Jag får väl försöka glömma det där nu >.<
Som sagt jag vill ha en blogg där jag kan skriva privata inlägg.
Sämsta dagen.
Undrar om jag ska klippa mig?

Skriver mer senare, när jag mår bättre. Vet inte om jag kommer godkänna kommentarer till detta inlägg, eftersom jag vill gärna ha detta för mig själv. Även om jag inte säger det högt så alla kan läsa, så är det fortfarande jobbigt och känns privat.
Hoppas ni förstår.

Har tenta idag och tro mig, det går segt!
Har gjort första frågan som tog en del tid, inte för att jag satt och gjorde annat utan för att den helt enkelt var väldigt jobbig! Nu har jag gjort klart den förutom ett par småsaker som jag ska korrigera sedan och nu sitter jag i full färd med andra frågan och jag vet inte alls hur jag ska formulera mig!
Jag hoppas verkligen att jag hinner klart innan jag ska till stallet, annars vet jag inte vad jag gör!
Aja, uppdaterar mer när jag är klar. :)
Puss

Såg på en jättebra film idag.
A secret between friends heter den. Såg den på Youtube. Inte bästa kvaliteten där, men jag rekommenderar alla att se den.
Den var jättebra och väldigt rörande.

Filmen handlar om Lexi som flyttar till Seattle från Chigago i USA med sin mamma och lillasyster Jill när deras föräldrar skiljer sig. De ska börja om på nytt i en annan stad.
Lexi är nervös över att börja i en ny skola, men genom sin favoritsport volleyboll träffar hon Jennifer, som är en söt och väldigt populär tjej på skolan.
De blir snabbt vänner och Jennifer lär den osäkra Lexi olika sätt att bli attraktiv på och de två vännerna börjar också att banta i hopp om att få en riktig modellkropp. De lär varandra att kräkas efter måltider och olika tips att undvika mat och båda två rasar i vikt.
De lovar också varandra att ingenting säga om bantningen till någon, det ska vara en hemlighet.
Snart uppdagas dock Lexis bantning när hon under en volleyboll-match kollapsar och måste föras till sjukhus. Hon blir inlagd på ett anorexia-center.
Efter ett tag när hon mår bättre får hon komma hem igen, men hon kan inte njuta av någonting som innehåller kalorier och som om det inte vore nog får hon även bulimi.
Lexi berättar även för sin mamma att Jennifer lider av ätstörningar och att hon gärna vill att hon får hjälp. Men när Lexis mamma berättar det för Jennifers mamma får det ännu fler tragiska konsekvenser....

Längre än så tänker jag inte berätta, det får ni titta själva.
Men jag säger det igen, ja gtycker verkligen att ALLA Ska se den här filmen.
Den är inspelad 1996 och på den tiden hade inte ens modellindustrin lika snedvridna ideal som den har nu.
Men det spelar ingen roll.
Det är fortfarande riktigt hemskt.

Den här filmen är sorglig och tragisk och den väcker så många känslor.
Känslor jag inte alls vi prata om, så jag håller tyst om det.
Men ändå.
Den är riktigt bra.
Tycker att Lexis mamma är väldigt omtänksam och stark.
Jag ska absolut se den fler gånger. :)

Jag lägger ut länkar till filmen här nedan (den är uppdelad i nio delar på Youtube där varje del ungefär är nio minuter. Länkarna är ett bra alternativ  om man vill se filmen, men inte vill ladda ner eller hyra den. :))

Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

Part 7

Part 8

Part 9 (sista delen)

Det är verkligen en gripande film. Vet att jag tjatar om det, men ändå.
Se den.

Nu ska jag sova.
Godnatt <3

När jag var yngre, cirka 14 år så skaffade jag mig en blogg för första gången.
Det var min pappa som uppmanade mig, eftersom jag gillade att skriva.
Så, jag startade upp min blogg. Den hette typ Rosa Ljus eller någonting sånt, på Blogger.
Jag hade den som en dagbok, där jag kunde vädra mina åsikter om allting och inget på samma gång. Jag bloggade i den i bara några månader, skaffade mig sedan en ny blogg vid 16 års ålder och har bloggat till och från sedan dess.
När jag var 14 var det ingen som bloggade, i alla fall inte ordentligt. Bloggande var inte populärt och den enda bloggen jag läste var en väns blogg som också hade skaffat samtidigt som mig. Vi var "bloggvänner".
Men Kenza, Foki, Blondinbella och andra sådana där stora namn på blogghimlen, fanns inte då. Det fanns ingenting som hette Blogawards heller.
Nu finns det det.
Jag tycker det är extremt kul med bloggar och min lista går nog uppemot 50 stycken per dag och då är inkluderar det de flesta kända bloggarna och några okända.
Men vet ni vad jag tycker är tråkigt med bloggvärlden?
Att det känns som att den har spårat ur.

Jag har läste exempelvis Kenzas blogg när den var ny och hon ännu okänd. På den tiden skrev hon ganska mycket om mode, tips, dagens outfit och sådana saker, men nu för tiden ser jag ingenting av det i hennes blogg. Där är det bara massor av festbilder. Det tycker jag är tråkigt.
Likadant är det med många andra bloggar.
Bara massa ungdomar som festar.
Det känns inte som att det är rimligt att tjäna pengar på.
Just Kenza tycker jag är oerhört tråkig. Jag gillade henne från början, hon verkade söt och trevlig och hennes blogg var full med massor av roliga saker, med inslag av lite personligt också. Och det tyckte jag var en bra blandning.
Nu känns hon ganska anonym av sig och lämnar inte gärna ut personlig information, men med tanke på hur många det är som har snokat i hennes privatliv och sådant så är det inte så konstigt.
Men det känns inte som att hon anstränger sig längre för att göra en bra och underhållande blogg. Kanske är det för att hon redan har tillräckligt många som besöker henne att det inte spelar någon roll vad hon skriver för att folk läser ändå?

Likadant med Kissies.
Tyckte från början att Kissie verkade vara en  rolig karaktär och jag förstod väldigt snabbt att Alexandra inte var sådan på riktigt.
Nu känns det mest som att Kissie har tagit över Alexandra, att de två personligheterna har växt ihop. Vilket nog är lätt hänt när man spelar en roll någonstans och en annan någon annanstans.

Och sedan har vi alla "fjortisbloggare".
De vet jag inte ens om jag har någon åsikt om. Jag tycker bara att de känns tragiska.

Det känns som att hela bloggvärlden har hamnat på sne.

Jag tycker det känns orimligt att man kan tjäna pengar på att festa, skriva om vad man har ätit till frukost och sådana saker, ska man tjäna pengar på något sådant ska man väl göra det ordentligt? Varför inte göra bloggen till exempelvis en tidning eller något?
Men alla kända bloggare verkar ha lyckats med att göra karriär i alla fall, genom att enbart skriva om shoppingturer och kanske någon liten åsikt ibland.
Men vem som helst kan inte göra så.

Men jag tror inte de tjänar pengar på att "vara precis som oss". De tjänar pengar för att jag vet och tror också att många av dem en gång kämpade för det och nu "känner" folk dem så pass väl i sina bloggar att de fortsätter att läsa.

Nu känns väldigt många av dem bara som nya tidens skandalkändisar och inte som några människor som jag tycker tillför någonting, som de kanske gjorde förut.

Det jag menar med mitt inlägg är att jag tycker att hela bloggvärlden har blivit så överdriven. Veckorevyn till exempel har nästan alltid en bloggerska på framsidan och en tillhörande intervju längre bak i tidningen.
Många företag använder bloggare som reklampelare och det tycker jag känns lite fel.
Men innan någon tänker börja hacka på detta inlägg (det finns alltid någon som gör det när man vädrar åsikter) så tänker jag bara nämna att jag absolut INTE har något emot exempelvis Kenza och Kissie som personer. Jag känner dem inte, så jag kan inte uttala mig om dem. Deras bloggar är ingenting annat än exempel i detta inlägg.
Vad jag menar är att jag tycker att det är synd att bloggvärlden är så spårad. I de bloggarna jag läser (som är kända) finns det ingenting annat än festbilder och en och annan liten åsikt här och var.
Jag tycker det är synd, för det borde vara bättre.
Men jag menar absolut ingenting illa mot bloggarna som personer, detta har inte med dem att göra.
Ville bara nämna det innan någon missförstår.